Besök.

Jag hade som vanligt efter jobbet slagit mig ner i soffan med en kopp grönt te och dagens tidning som jag först nu hade tid att riktigt lusläsa.
Jag har vid flera tillfällen övervägt att säga upp min prenumeration på den stora morgontidningen men dessa kvällsstunder hade kommit att symbolisera den totala avkopplingen för mig, så den fick vara kvar tillsvidare.
Hela eftermiddagen hade vi suttit och räknat på nästa års budget och den kluriga manövern att se om kommande års planerade intäkter skulle matcha kostnaderna för den tämligen personalintensiva verksamheten jag ansvarar för var alltid lika beklämmande för mig.
Frågan som alltid poppade upp i mitt huvud var densamma varje år-men ska man ha ett fungerande samhällsorganiserat stöd till de mest utsatta så kanske det måste få kosta?
Om nu inte intäkterna räcker till-ska vi dra ner då? Och vem ska få mindre?
Svaret på den frågan var det jag inte ville höra.
Jag ruskade av mig dagens klurigheter och försjönk i en artikel av en känd manlig rockskribent.
Han ondgjorde sig över att kreti och pleti hade tillgång till den exklusiva klubben han tidigare haussat som jordens medelpunkt-men så icke längre, nu hade platinablonderade förortsbrudar börjat göra entré så nu var all exklusivitet borta.
Jag grubblade som bäst över den människosyn som synliggjordes i artikeln då det ringde på dörren
Jag väntade inte besök och funderade en stund på att inte öppna.
Att få oväntat besök var inte direkt vad jag önskade mig allra mest och när jag går mot ytterdörren så slänger jag en blick i hallspegeln.
Jag slås av hur trött och sliten den medelålders kvinnan som möter mig i spegeln ser ut.
Det ringer igen på dörren-otåligt, okontrollerat, lugn för faan tänker jag irriterar då jag öppnar dörren ut mot trapphuset.
Utanför står en flicka i 10-årsåldern. Lite rundlagd,blont smutsigt hår och med ett mycket missnöjt uttryck i sina blå ögon.
-Varför öppnar du inte? säger hon anklagande och tar med båda händerna tag i handtaget på den tunga resväskan av koffertmodell som står vid hennes sida och börjar släpa in den genom min ytterdörr.
Mållös följer jag efter henne in i hallen. -Du har nog gått fel stammar jag fram till slut, du kanske ska till en annan våning?
Hon sätter sig tungt ner på resväskan som nu tronar mitt på min hallmatta.
-Det sa dom att du skulle säga svarar hon trumpet, men de sa också att jag inte skulle bry mig om det.
Jag är förresten hungrig lägger hon till med ynklig röst.
Herregud ungen måste väl få nåt i magen innan vi tar reda på vart hon ska ta vägen tänker jag och travar ut i köket.
Hon kommer efter och sätter sig på en av köksstolarna med ena benet vikt under sig-är du arg?
säger hon med tyst röst?
Jag står och spanar in i det halvtomma kylskåpet, mina barn är sedan länge vuxna och utflugna så vad finns det för ett barn att äta tänker jag panikslaget men svarar med lugn röst: "Arg? nä inte är jag arg, det är inte så lätt att hitta rätt alla gånger."
"Nu får du något att äta och sedan försöker vi hitta vart du ska, egentligen" säger jag käckt.
Medans flickan tuggar i sig sina två knäckemackor med marmelad och till det dricker upp min sista mjölk(som jag sparat för att ha till mitt morgonte) så tittar jag noga på henne.
Det slår mig att hon verkar bekant, har jag sett henne förut? I butiken på hörnet, eller på bussen till stan?
-Bor du här i närheten? frågar jag vänligt
-Det vet du att jag inte gör svarar hon tyst men lite trotsigt. Du vet ju precis var jag bor och du vet ju också hur långt jag rest alldeles ensam för att hitta dig, mumlar hon vidare ner i mjölkglaset.
När hon druckit sin mjölk och sista smulan fallit på mitt köksgolv frågar jag om hon har någon adress dit hon ska.
Hon letar i fickan på sin solkiga syntetjacka och tar fram en skrynklig papperslapp med min adress och telefonnummer på.
Hörrnu lilla vän säger jag med min mest pedagogiska vuxenröst-Vem har gett dig den här lappen?
Du-svarar hon tyst. Jag är trött. Kan jag få sova nu?
Förvirrad och trött bäddar jag ner flickan i min säng, hon får låna min extratandborste och borstar till min stora förvåning sina tänder på ett uråldrigt vis. "Vridmetoden" skrattar jag-så där lärde jag mig borsta tänderna när jag var liten. men det är ju helt fel jag menar ingen gör väl så nu...hon ger mig en förintande blick, sköljer munnen och lämnar tandborsten på handfats-kanten.
-Kan du stoppa om mig?
Jag sätter mig på sängkanten och spanar in i de bekanta blågrå ögonen, hennes smutsiga blonda hår ringlar över kudden och hon kliar sig lite tankspritt i näsan.
-Kan du inte tycka om mig? frågar hon vädjande.
Jovisst svarar jag-en vit lögn för ungen irriterar mig outsägligt-men jag känner dig ju inte.
Sluta säger hon, den enda som känner mig är du och om du inte kan älska mig så kan du inte älska dig själv nu eller någon annan heller fattar du väl!
Konstigt barn tänker jag och ler ansträngt mot henne-Sov så gott nu, i morgon ska vi leta reda på dina föräldrar.
Jag slår mig ner i soffan igen och lyfter tidningen, men bara för att lägga ner den igen.
Vem är hon, varifrån kommer hon och vad vill hon?
Måste bara kolla tänker jag och går ut i hallen.
Jag öppnar tveksamt hennes stora klumpiga resväska som står mitt på golvet.
Måste ju kolla intalar jag mig själv igen.
Ser till min stora förvåning väldigt bekanta klädesplagg omsorgsfullt ihopvikta, min examensklänning från andra klass, min gamla träningsoverall och mina små barnsandaler, en regnjacka i ålderdomligt stelt materiel, ett par seglarstövlar i blått och vitt.
En unken gammal doft stiger ur resväskan, jag slår hastigt igen locket.
En störtflod av minnen kastar sig över mig.
Gråtande går jag fram till sängen och studerar det välbekanta trumpna ganska runda ansiktet.
Hon sover djupt och jag lägger mig försiktigt ovanpå täcket och håller om barnet som är jag.
Barnet som jag måste acceptera och älska.