Skuggan.

Hur vet jag?
Det bara känns i hela kroppen, musklerna är stela, ögonen igengrodda och smaken av ruttet kött härskar i munnen.
Fast så har det kanske blivit mer nu-på slutet.
Som barn var det mer en gnagande molande smärta strax ovanför naveln.
Men jag kände ju honom inte då.
När blev jag varse? Var det när jag låg på köksgolvet i fosterställning kvidande över meningslösheten i allt och hans skugga omfamnade mig i månader-kan jag ha varit 27?
Nu är det han som ger mening.
Eller upptäckte jag hans närvaro i mina svarta graviditeter? Känslan av att vara besatt och invaderad kontrollerade mig helt, men släppte sedan och ersattes av glädjen i att möta mina barns blick. Visste jag om att han vandrade med mig då?
Nu är han mitt enda sällskap.
Mamma känner honom men jag tror inte hon vill kännas vid.
Väljer att ge honom medicinska namn, rationella förklaringar om signalsubstanser.
Björnen.
Den stora svarta slagbjörnen som styr mitt liv. Han bestämmer om jag ska leva eller dö, han ger mina dagar skärpa och nattens spöken tydliga drag.
Jag söker ett mönster i hans kontrollerande-hormoner, månfaser eller bara slump?
Svaret uteblir.
Men det spelar som ingen roll, när han väljer att kasta sin skugga över mitt liv blir allt som när Mårran kommer-fågelsången tystnar, vinden slutar blåsa, alla rörelser stelnar i ett enda andetag. Inget är viktigt längre-all energi läggs på att fundera på hur ska jag orka. Var får jag kraft? Och hur kan jag levt så länge i denna förstening?
Fast så är det ju inte varje dag-mången strålande sommardag som kokat av livslust och blod har jag sett honom sitta på en bänk borta vid skogsbrynet-och då kunnat vinka lite diskret åt honom. Det räcker.
Han sitter där tung och svart och böjer sig klumpigt fram för att ta upp en liten sten att kasta mot ingenting. Hans osmidiga ramar passar inte för finlir.
De slår. Slår till marken. Hårt.
Men just denna dag låter han bli.
Just denna dag fick jag.
Som barn tror jag att jag anade honom men vågade inte se.
Ett stilla dopp i en spegelblank insjö-skratt å rop ekar över sommarkvällen ett budskap om obändig livslust.
Kanske rodde han långsamt på andra sidan sjön.
En skugga.
I dag kan jag vakna och känna hans närvaro i en hundradels sekund.
I dag vet jag att enda sättet att mota honom är att välkomna.
Jag brer ut mina armar och tar emot björnens svarta tyngd. Jag låter skuggan råda och ger upp.
Du kommer aldrig att lämna mig eller svika.
Och jag flyr inte mer.