Skuggan.

Hur vet jag?
Det bara känns i hela kroppen, musklerna är stela, ögonen igengrodda och smaken av ruttet kött härskar i munnen.
Fast så har det kanske blivit mer nu-på slutet.
Som barn var det mer en gnagande molande smärta strax ovanför naveln.
Men jag kände ju honom inte då.
När blev jag varse? Var det när jag låg på köksgolvet i fosterställning kvidande över meningslösheten i allt och hans skugga omfamnade mig i månader-kan jag ha varit 27?
Nu är det han som ger mening.
Eller upptäckte jag hans närvaro i mina svarta graviditeter? Känslan av att vara besatt och invaderad kontrollerade mig helt, men släppte sedan och ersattes av glädjen i att möta mina barns blick. Visste jag om att han vandrade med mig då?
Nu är han mitt enda sällskap.
Mamma känner honom men jag tror inte hon vill kännas vid.
Väljer att ge honom medicinska namn, rationella förklaringar om signalsubstanser.
Björnen.
Den stora svarta slagbjörnen som styr mitt liv. Han bestämmer om jag ska leva eller dö, han ger mina dagar skärpa och nattens spöken tydliga drag.
Jag söker ett mönster i hans kontrollerande-hormoner, månfaser eller bara slump?
Svaret uteblir.
Men det spelar som ingen roll, när han väljer att kasta sin skugga över mitt liv blir allt som när Mårran kommer-fågelsången tystnar, vinden slutar blåsa, alla rörelser stelnar i ett enda andetag. Inget är viktigt längre-all energi läggs på att fundera på hur ska jag orka. Var får jag kraft? Och hur kan jag levt så länge i denna förstening?
Fast så är det ju inte varje dag-mången strålande sommardag som kokat av livslust och blod har jag sett honom sitta på en bänk borta vid skogsbrynet-och då kunnat vinka lite diskret åt honom. Det räcker.
Han sitter där tung och svart och böjer sig klumpigt fram för att ta upp en liten sten att kasta mot ingenting. Hans osmidiga ramar passar inte för finlir.
De slår. Slår till marken. Hårt.
Men just denna dag låter han bli.
Just denna dag fick jag.
Som barn tror jag att jag anade honom men vågade inte se.
Ett stilla dopp i en spegelblank insjö-skratt å rop ekar över sommarkvällen ett budskap om obändig livslust.
Kanske rodde han långsamt på andra sidan sjön.
En skugga.
I dag kan jag vakna och känna hans närvaro i en hundradels sekund.
I dag vet jag att enda sättet att mota honom är att välkomna.
Jag brer ut mina armar och tar emot björnens svarta tyngd. Jag låter skuggan råda och ger upp.
Du kommer aldrig att lämna mig eller svika.
Och jag flyr inte mer.

Rummet.

Jag antar att det är ok att jag skriver, annars skulle de väl inte ha försett mig med papper och penna.
Så löd den första meningen på pappret.
Sedan bestämde jag mig för att skriva lite varje dag.
Kanske borde jag börja med att förklara vad jag gör här och hur jag hamnade här men det vet jag ju inte.
Allt jag vet är att min begränsning är mellan dessa fyra väggar-här finns allt man kan önska-förutom sällskap.
I början ägnade jag dagar och nätter åt att banka på dörren, att slå i väggarna och hamra mina nävar blodiga mot takets puts.
Någon måste väl höra mig någon gång.
Efter en tid slutade jag.
Mat kommer till mig utan att människor är inblandade och hygienen sköts på ett utmärkt sätt.
Jag saknar inget.
Förutom liv.
Ibland när jag sover(ljuset regleras som dag och natt vilket jag förmodar speglar den verkliga dygnsrytmen) så vaknar jag med ett ryck och minns inte var jag är.
Jag tror mig höra barn ropa mitt namn eller att min älskades hand nuddar min i sömnen.
Men vissheten om min belägenhet ger mig aldrig mardrömmar längre,
bara en djupsvart sammetsmjuk sömn som varar exakt så länge som ljuset är avstängt.
Så skriver jag på pappersarket som fanns med på matbrickan idag.
Jag skriver också om mina fantasier. Om varför man fångat mig.
Var jag oppositionell? Skrev jag förbjudna traktat och spred dem inför upproret?
Dessa ting får förbli fantasier då jag inget minns av tiden före.
Detta.
Ibland skräms jag av hur väl jag anpassat mig till rytmen här inne.
Att jag längtar till maten som ska komma och sällan blir besviken. Man har sett till att jag serveras föda som jag både tål och tycker om.
Tror jag verkligen att jag lever ett liv här inne mellan dessa väggar?
Svaret varierar.
Lika ilsken och frustrerad som jag var i början av min fångenskap lika anpassad till min begränsning har jag blivit med tiden.
Sover i mörkret, skriver och äter i ljuset.
Hur lång tid som förflöt i denna stillsamma rytm vet jag inte.
En natt vaknade jag av att ljus sipprade in genom en springa i dörren, jag rusade upp men hann inte fram innan den slogs igen med en smäll.
Famlande tog jag mig åter till min bädd men hade svårt att somna om då betydelsen av detta var för svår för mig att förstå.
Hade dörren varit öppen? Vem hade öppnat den och varför i sådana fall?
Kanske var det en dröm?
Kommer på mig själv med att snegla mot dörren ungefär varannan minut.
Är livrädd att missa att den är öppen och inte hinna dit.
Mina rörelser blir alltmer begränsade då jag inte vill vända mig från dörren ens för en sekund.
Så går dagarna igen. Inget händer förutom att jag äter sover och skriver ner vad som händer.
Jag börjar strunta i dörren. Minnet av ljuset som sipprade in blir alltmer diffust.
Kanske var det en dröm trots allt.
Jag försökte konstruera ett enkelt system för att räkna tiden, det var inte det lättaste då man tog ut mina papper när jag fyllt dem med text.
Jag funderade inte närmare på vad som hände med min text när den försvunnit ur min åsyn, men nu börjar jag dra små små streck varje gång lampan tänds igen. När pappret är fyllt får jag memorera antalet så jag kan fortsätta min nedräkning eller uppräkning på nästa ark.
Det fyllde mig med stolthet och skaparglädje att få detta system att fungera.
När jag kommit fram till siffran 500 streck sedan jag började räkna bestämde jag mig för att något måste hända.
Snart gick det också upp för mig att det var jag som skulle få det att ske.
Ingen utom jag själv skulle någonsin rubba den tysta lunk med vilken mitt liv kröp fram.
Sagt och gjort när det 500:e sträcket var draget på aktuellt blad reste jag mig otåligt upp och började vanka av och an i rummet.
Jag slog lite ofokuserat på väggarna och ropade-"Hallå"-hör nån mig? "Finns det någon här?"
Plötsligt går jag snabbt fram till dörren och trycker resolut ner handtaget.
Dörren öppnas på glänt med ett knarrande.
Jag stannar med dunkande hjärta och hör mina egna andetag eka i tystnaden.
Med hjärtslagen som enda ackompanjemang låter jag dörren glida upp helt och stirrar förblindad ut mot ett fönster där solljuset flödar mot mig.
När jag så småningom återfår synen ser jag mig om i det dammiga och gammaldags möblerade rummet.
Det är avlägset bekant.
Jag går försiktigt vidare ut i en hall och ser ett starkt upplyst rum på andra sidan.
Ett kök med hemtrevligt skramlande och surrande från maskiner och kylskåp.
En kvinna som sitter vid köksbordet och skriver tittar upp mot mig och ler.
-"Skönt att du ville komma ut till oss andra, vi har saknat dig när du satt därinne och skrev. Olle skickade dina texter till ett förlag och de har svarat att vissa av dem nog kan bli publicerade i en antologi".
Dammkorn dansar i solljuset.

Besök.

Jag hade som vanligt efter jobbet slagit mig ner i soffan med en kopp grönt te och dagens tidning som jag först nu hade tid att riktigt lusläsa.
Jag har vid flera tillfällen övervägt att säga upp min prenumeration på den stora morgontidningen men dessa kvällsstunder hade kommit att symbolisera den totala avkopplingen för mig, så den fick vara kvar tillsvidare.
Hela eftermiddagen hade vi suttit och räknat på nästa års budget och den kluriga manövern att se om kommande års planerade intäkter skulle matcha kostnaderna för den tämligen personalintensiva verksamheten jag ansvarar för var alltid lika beklämmande för mig.
Frågan som alltid poppade upp i mitt huvud var densamma varje år-men ska man ha ett fungerande samhällsorganiserat stöd till de mest utsatta så kanske det måste få kosta?
Om nu inte intäkterna räcker till-ska vi dra ner då? Och vem ska få mindre?
Svaret på den frågan var det jag inte ville höra.
Jag ruskade av mig dagens klurigheter och försjönk i en artikel av en känd manlig rockskribent.
Han ondgjorde sig över att kreti och pleti hade tillgång till den exklusiva klubben han tidigare haussat som jordens medelpunkt-men så icke längre, nu hade platinablonderade förortsbrudar börjat göra entré så nu var all exklusivitet borta.
Jag grubblade som bäst över den människosyn som synliggjordes i artikeln då det ringde på dörren
Jag väntade inte besök och funderade en stund på att inte öppna.
Att få oväntat besök var inte direkt vad jag önskade mig allra mest och när jag går mot ytterdörren så slänger jag en blick i hallspegeln.
Jag slås av hur trött och sliten den medelålders kvinnan som möter mig i spegeln ser ut.
Det ringer igen på dörren-otåligt, okontrollerat, lugn för faan tänker jag irriterar då jag öppnar dörren ut mot trapphuset.
Utanför står en flicka i 10-årsåldern. Lite rundlagd,blont smutsigt hår och med ett mycket missnöjt uttryck i sina blå ögon.
-Varför öppnar du inte? säger hon anklagande och tar med båda händerna tag i handtaget på den tunga resväskan av koffertmodell som står vid hennes sida och börjar släpa in den genom min ytterdörr.
Mållös följer jag efter henne in i hallen. -Du har nog gått fel stammar jag fram till slut, du kanske ska till en annan våning?
Hon sätter sig tungt ner på resväskan som nu tronar mitt på min hallmatta.
-Det sa dom att du skulle säga svarar hon trumpet, men de sa också att jag inte skulle bry mig om det.
Jag är förresten hungrig lägger hon till med ynklig röst.
Herregud ungen måste väl få nåt i magen innan vi tar reda på vart hon ska ta vägen tänker jag och travar ut i köket.
Hon kommer efter och sätter sig på en av köksstolarna med ena benet vikt under sig-är du arg?
säger hon med tyst röst?
Jag står och spanar in i det halvtomma kylskåpet, mina barn är sedan länge vuxna och utflugna så vad finns det för ett barn att äta tänker jag panikslaget men svarar med lugn röst: "Arg? nä inte är jag arg, det är inte så lätt att hitta rätt alla gånger."
"Nu får du något att äta och sedan försöker vi hitta vart du ska, egentligen" säger jag käckt.
Medans flickan tuggar i sig sina två knäckemackor med marmelad och till det dricker upp min sista mjölk(som jag sparat för att ha till mitt morgonte) så tittar jag noga på henne.
Det slår mig att hon verkar bekant, har jag sett henne förut? I butiken på hörnet, eller på bussen till stan?
-Bor du här i närheten? frågar jag vänligt
-Det vet du att jag inte gör svarar hon tyst men lite trotsigt. Du vet ju precis var jag bor och du vet ju också hur långt jag rest alldeles ensam för att hitta dig, mumlar hon vidare ner i mjölkglaset.
När hon druckit sin mjölk och sista smulan fallit på mitt köksgolv frågar jag om hon har någon adress dit hon ska.
Hon letar i fickan på sin solkiga syntetjacka och tar fram en skrynklig papperslapp med min adress och telefonnummer på.
Hörrnu lilla vän säger jag med min mest pedagogiska vuxenröst-Vem har gett dig den här lappen?
Du-svarar hon tyst. Jag är trött. Kan jag få sova nu?
Förvirrad och trött bäddar jag ner flickan i min säng, hon får låna min extratandborste och borstar till min stora förvåning sina tänder på ett uråldrigt vis. "Vridmetoden" skrattar jag-så där lärde jag mig borsta tänderna när jag var liten. men det är ju helt fel jag menar ingen gör väl så nu...hon ger mig en förintande blick, sköljer munnen och lämnar tandborsten på handfats-kanten.
-Kan du stoppa om mig?
Jag sätter mig på sängkanten och spanar in i de bekanta blågrå ögonen, hennes smutsiga blonda hår ringlar över kudden och hon kliar sig lite tankspritt i näsan.
-Kan du inte tycka om mig? frågar hon vädjande.
Jovisst svarar jag-en vit lögn för ungen irriterar mig outsägligt-men jag känner dig ju inte.
Sluta säger hon, den enda som känner mig är du och om du inte kan älska mig så kan du inte älska dig själv nu eller någon annan heller fattar du väl!
Konstigt barn tänker jag och ler ansträngt mot henne-Sov så gott nu, i morgon ska vi leta reda på dina föräldrar.
Jag slår mig ner i soffan igen och lyfter tidningen, men bara för att lägga ner den igen.
Vem är hon, varifrån kommer hon och vad vill hon?
Måste bara kolla tänker jag och går ut i hallen.
Jag öppnar tveksamt hennes stora klumpiga resväska som står mitt på golvet.
Måste ju kolla intalar jag mig själv igen.
Ser till min stora förvåning väldigt bekanta klädesplagg omsorgsfullt ihopvikta, min examensklänning från andra klass, min gamla träningsoverall och mina små barnsandaler, en regnjacka i ålderdomligt stelt materiel, ett par seglarstövlar i blått och vitt.
En unken gammal doft stiger ur resväskan, jag slår hastigt igen locket.
En störtflod av minnen kastar sig över mig.
Gråtande går jag fram till sängen och studerar det välbekanta trumpna ganska runda ansiktet.
Hon sover djupt och jag lägger mig försiktigt ovanpå täcket och håller om barnet som är jag.
Barnet som jag måste acceptera och älska.

Nytt Liv.

Förnumsigt lycklig sjunker hon ner i sin blommiga favoritfåtölj.
Lyckan och delvis även förnumsigheten kommer sig av att hon just kapat åt sig en halvliter Ben&jerrys "fairly nuts" i affären och till det en tidning "Iform".
Det är ju den självklara kombinationen därför att EFTER hon tryckt i sig all glassen så ska hon börja sitt nya liv och då kommer ju tidningen alldeles utmärkt till pass.
Nytt liv, nytt liv, nytt liv.
Hon älskar nyårsaftnar och måndagar för det är ju då man börjar sitt nya liv.
När alla intressanta artiklar som "Skaffa magrutor nu","Fem snabba GI.luncher" och "Så tränar du för din ålder"är genomlästa och glasspaketets såsiga innehåll är slut (nåja nästan för den sista lilla millilitern dyrbar sörja brukar aldrig vilja komma upp), så känner hon sig oerhört trött nästintill utmattad faktiskt...
För att kunna lägga sig på sängen så måste hon flytta undan travarna av böcker hon hämtade hos paketombudet idag-idel handböcker i självkänsla självförverkligande och en liten kursbok om att lära sig akupressur, alla att använda då det nya livet ska formas.
Hon somnar och sover djupt drygt en timme-eftermiddagslurarna är de bästa, de kanske kan få följa med in i det nya livet, eller kanske inte, det nya livet ska ju genomsyras av energi och aktivitet och då kanske små siestor går bort? Måste kolla detta,hur definierar man en "powernap" egentligen? Powernappies kan säkert rymmas i ett aktivt liv.
När hon vaknat till liv så finner hon att hon legat med kinden i ett gammalt dajmpapper och nu är missklädsamt chokladkletig i hela ansiktet
Torkar av kinden med baksidan av handen och slickar tankspritt i sig den smälta chokladen från handryggen. Pustande reser hon sig och går ut i köket.
En osund stank stiger upp ur sopskåpet, måste va de fem små kaviarburkar hon åt till middag igår-kaviar är ju helt kolhydratfritt så de kommer med in i den glänsande framtiden men kanske borde hon slängt ut soporna direkt efter middagen och inte lagt sig framför tvn för att äta upp den överblivna gräddfilen med strösocker, Start samt lite oboypulver som fanns kvar i skafferiet sedan hon åt chokladdieten.
Bara krav och måsten, bara att hitta strukturer som underlättar det nya livet. Notera-släng soporna direkt efter maten om du äter fiskprodukter på burk.
Hon hoppar över högen med pizzakartonger och sushiboxarna-borde gå till grovsoprummet men det blir liksom aldrig av och sätter sig vid det kletiga ostädade köksbordet.
Grovsoporna skriver hon på en rosa Post-it lapp, det måste naturligtvis klaras av innan det nya livet tar sin början.
Tre veckor har redan gått av hennes semester bara en vecka kvar-surt att det nya livet inte riktigt har kommit på banan-hon har ju visualiserat hela våren hur hon skulle återkomma till kontoret efter avslutad ledighet med nya slanka former välutvecklade magrutor kombinerat med en perfekt solbränna.
De andra skulle förvånat stirra på hennes smidiga armar intill förvirring lika Madonnas, när hon ställer in sin chica sallad med kolhydratfria tillbehör i personalrumskylen.
Kan bli svårt att hinna tänker hon lite modstulet, men det ska ju påbörjas i alla fall-påbörjas det nya livet. Men kanske inte i kväll tänker hon och börjar ögna igenom matsedeln som kom i brevlådan idag från ett företag vars affärsidé är att leverera mat till människors hem. Inte i kväll orkar inte, men i morgon då ska ni få se.
Då börjar det NYA livet.
När nästa morgon randas så är det Tisdag, tisdagar är alltid mycket svårare att använda till omstart. Det ligger liksom i tideräkningens natur.
Men att förbereda och underlätta för det nya kan man göra alla dagar i veckan kanske bara inte börja fullt ut.
Under frukosten bestående av en nutrilettshake och en proteinbar med kolasmak (för säkerhets skull,man blir inte smal av för lite näring) så bläddrar hon snabbt igenom dagstidningen på jakt efter REA-annonser främst då för träningskläde.
Ja de är rätt tänker hon i sitt stilla sinne-det är så mycket lättare att börja träna om man känner sig snygg och läcker i nya moderna träningskläder.
När hon tänker efter så är detta förmodligen orsaken till att de tre årens senaste träningskorten blivit liggande i hennes plånbok så gott som oanvända, hmm så korkat att köpa dyra träningskort men inga fräsiga träningskläder åt sig.
Men det skulle avhjälpas idag.
Hon tar bussen ner på stan, när hon passerar cykelstället så kastar hon en förstulen blick på den glänsande cykeln hon önskade sig och fick förra födelsedagen, men det är för varmt för att cykla idag, alldeles för varmt. Förresten så hade hon aldrig kommit iväg med cykeln till mekanikern som skulle justera växlar och bromsar innan man börjar hoja runt på den.
Bussen är full av sommarlovslediga barn som stojar och skrattar. Bussresan blir varm och jobbig och väl nere i centrum så sätter hon sig på ett café och beställer in en islatte med extra vispgrädde, en bananasplit samt en ostsmörgås(grovt hälsosamt bröd)
Under måltiden begrundar hon det faktum att hon nu närmar sig med elefantkliv...närmar sig det nya livet.
Det utan skavanker och framförallt det utan fel sorts mat. Nä hennes liv kommer att bli en räcka dagar kantade av färska ekologiska frukter blandade med proteinpulver till ljuvliga smoothies, naturligtvis inmundigade först efter morgonens yogapass.
Hon kanske måste börja gå upp 05.30 istället, ja det var ju om hon skulle hinna med den raska morgonpromenaden innan yogapasset.
Fylld av dessa ljuvligt stimulerande visioner av det nya livet shoppade hon i rask takt smaragdgröna yogabyxor med tillhörande omlottopp, sedan ett fräckt träningslinne med inbyggd bh samt ett par allroundträningsskor dyra men men... det nya livet måste ju få kosta.
Hon undviker alltsomoftast att tänka på vad hennes förberedelser inför det nya livet kostat hitills.
Nytt Liv Nytt Liv Nytt Liv-va faan det måste ju få kosta.
Resten av tisdagen fördrivs i en lycklig slummer, ett litet moln på himlen dock, när hon stoppade in de nya träningskläderna bland de gamla i skåpet fann hon ytterligare tre påsar med helt oanvända träningsutstyrslar, med prislapparna kvar-dem hade hon visst glömt i hastigheten, de var i och för sig inte lika snygga som de hon köpt idag. Men ändå.
Onsdagen gryr med strålande sol och hon bestämmer sig för att ta den där morgonpromenaden med stavar som ju är så bra. Före frukost ska det vara.
Sagt och gjort iförd sitt nya träningsjag (det är bra att träningskläder innehåller elastan) påbörjas den stärkande morgonpromenaden med stora entusiastiska kliv.
Stavarna har hon bara använt en gång tidigare och retade sig redan då på att de liksom fällde ihop sig bit för bit när man stavade med dem och slutintrycket blev lätt att man traskade som Grucho Marx med oattraktivt böjd rygg o knän.
Så även idag men skam den som ger sig det nya livet kräver en del uppoffringar och att stanna var 14:e meter och skruva till stavarnas teleskopfunktion är ju inte så jobbigt om man begrundar vad man får istället- Ett Nytt Liv!
Redan efter 8 minuter börjar det värka på ett absolut ohälsosamt sätt i höger axel, faktiskt lite ner i armen också...idrottsskador kostar ju samhället miljarder påminner hon sig och drar ner en aning på takten, men redan efter ytterligare 2 minuter är smärtan i armen så gott som outhärdlig.
No pain no gain mumlar hon då hon komiskt framåtböjd med den högra staven släpande efter sig börjar styra kosan mot hemmet.
Nåväl då var det yoga passet-hon studerar de grundläggande rörelserna i ett uppslag hon rivit ut ur en annan hälsotidning-"Må Bra" Yogaspecial. Solhälsningen verkar ju inte så avancerad men den där stående hunden ingår och nä det är nog bästa att låta axeln vila idag, man vill ju inte få en kronisk inflammation eller nåt.
Sittande i sin vackra smaragdgröna yogautstyrsel äter hon en tallrik yoghurt med mandlar( very LCHF) sedan 2 kokta ägg med smör-fortfarnde på rätt bana-synd bara att hon avslutar med tre rostade vitbrödsskivor med smör och marmelad till kaffet.
Hon rapar förnöjt och tänker mjukstart, man ska mjukstarta det nya livet. Men NU, nu har det börjat i alla fall.
Då morgonpromenaden tröttat ut henne förfärligt så tar hon en tillåten powenap-den blir ca två och en halvtimme så det är väl tveksamt om den kan kalls för just det, men man får inte vara så kinkig med terminologin så här i början.
När hon vaknar är hon hungrig som en varg och äter i rask takt upp resterna av det frysta rostbrödet som hon har i frysen "utifallatt".
Det vore ju förargligt att ha nattgäster som sedan inte kan få en anständig frukost...va har du inge bröd hemma? Lösning blir den frysta förpackning med vitt mjuk bröd klart att rosta.
Men nu är det slut, så även bregottet och t.o.m marmeladen börjar se ut att vara på upphällningen, hon äter resterande marmelad med en sked direkt ur burken-det är ju så dumt att ha slattar av onyttigheter i kylen.
Nåväl det är väl dags att ta itu med övriga delar i projektet Nytt Liv-det handlar ju inte bara om mat och motion utan framför allt om självkänsla.
Självkänsla har hon förstått delas inte ut så där bara vid födseln utan man måste jobba aktivt med den så hon sätter sig i den blommiga fåtöljen och låter sig sugas in i de råd och dåd som en av landets främsta specialister på självkänsla har låtit ge ut i pocketform.
Så sant så sant tänker hon där hon sitter uppkrupen i sin favoritfåtölj. Plötsligt kommer hon att tänka på en artikel hon läst i en av kvällstidningarnas nätupplagor om en otrolig träningsmaskin som skapat Madonnas fantastiska kropp, undrar om...hon gör en snabb slagning på nätet bara för att finna att stadens enda anläggning som tillhandahåller denna underverksmaskin har sommarstängt och öppnar inte förrän nästa vecka, faan då är det ju för sent, nästa vecka ska hela intrycket av exceptionellt vältränad matkontrollerad fräsch solbränd yrkeskvinna vara på banan liksom.
Hon lägger ifrån sig boken igen och lägger sig på golvet för att göra femtio armhävningar-det borde ju ha samma effekt eller hur? Men redan efter fem så känner hon av sin akuta axelsmärta den som framkallades av promenaden i morse och måste lägga ner projektet. Liggandes på mage flämtandes finner hon sig slutligen besegrad avseende träningen denna vecka.
Får satsa på solbränna istället brun och mullig är gud så mycket snyggare än vit och flebbig. Hon mumlar för sig själv solbränna det är klart att det nya livet innehåller solbränna. Brun och självsäker eller var det bättre med självkänsla än självsäkerhet?
Får kolla det senare.Brun och brun.
Ska åtgärdas redan nästa dag. Nästa morgon gryr med strålande sol och hon inspekterar sina gamla badkläder och finner en bikini som duger...hon provar framför helkroppsspegeln i sovrummet och finner att lite hårborttagning är av nöden...hon kastar sig in i duschen med krämer och hyvlar. När hon kommer ut en halvtimme senare har hon röda kliande sår i ljumskarna, sveda under armarna och missprydande skärsår på underbenen.
I alla fall ingen missprydande hårväxt tänker hon, missprydande hårväxt ingår inte i det nya livet.
Nya livet, nya livet.
Eftersom staden hon bor i ligger nära Sveriges vackra kust så bestämde hon sig för att ta en tripp till havet och sola där, pendeltåget går raka vägen till de saltstänkta klipporna och en dag vid havet blir säkert perfekt för hennes tillkommande nya livs hudfärg.
Brun.
Väl framme inser hon att hon glömt ta med sig matsäck och eftersom hon hoppade frukosten idag(tomt i skåpen) hon ser sig omkring och finner en korvmoj som genast förser henne med en stor tunnbrödsrulle med extra allt och efteråt den största mjukglassen de kan förmå.
Det är ju dumt att vara hungrig på stranden då kanske man inte orkar sola länge nog för att få den där färgen hon eftersträvar.
Lokalbussen tar henne ut till den åtrådda stranden och det är redan fullt med folk, barnfamiljer med skrikande småttingar, tonåringar med dånande musik och äldre tanter och farbröder med skrynkligt mörkbrunt skinn, hmm tänker hon de har väl legat här hela sommaren pensionärer har minsann tid att ha nya liv.
Så fort hon ska ta av sig shortsen och linnet inser hon vad hon glömt. Borde naturligtvis hjälpt naturen på traven med en liten brunutansolbehandling men nu får hon skamligt exponera sina vita degiga kroppsdelar. Ja ja det går ju över tänker hon stoiskt jag är ju här för att bli brun.
Pepparkaksbrun som i det Nya Livet.
Hon hinner tänka att solskyddsfaktor är för veklingar innan hon somnar djupt efter den kolhydratstinna frukostlunchen. När hon vaknar av sina egna snarkningar står solen redan lågt på himlen hon tittar på mobilens klocka kvart i fyra, skit också hon har legat likadant på rygg i nästan fem timmar man ska ju rotera i solen.
Hon sätter sig upp och spanar ut över de glesnande badgästerna och kastar en blick ner på sina chockrosa lår-kanske lite mycket sol bara så där på en gång.
Hon känner att det stramar runt munnen och mellan brösten känns skinnet nästan ihopkrullat.
Färdigt för idag alltså-synd att hon missat baksidan, får väl ta gen det i morgon, mumlar hon när hon samlar ihop sina pinaler och vinglar mot busshållplatsen som ska ta henne till pendelstågstationen.
Det nya livet kostar på konstaterar hon då hon kliver av pendeln hemma bara för att konstatera att hon är hungrig igen... ingen mat hemma hon svänger förbi sin lokala sushimånglare och beställer en 12-bitars (ok riset är ju inte så nyttigt men resten är ju desto nyttigare).
Med sushilådan i ett stadigt grepp anländer hon hem igen men hoppar till när hon ser sitt ilsket rödsvedda ansikte i hallspegeln. Andragradens brännskada konstaterar hon när hon sätter sig framför teven i favoritfåtöljen för att lassa in de förment hälsosamma japanska delikatesserna.
Torsdagskvällen försvinner i en dimma som doftar kylbalsam och aloevera gel mot solsveda.
Fredagen gryr med smärtande rödlila hud och ilskna vattenblåsor på de mest utsatta ställena.
Inte så väldigt brunt ännu konstaterar hon lakoniskt men snart så ska det rödlila bli brunt om hon inte helt missminner sig från tidigare somrar.
Det är nog bästa att inte gå ut i dag bestämmer hon utan ringer redan på morgonen och beställer pizza så det räcker hela dagen(det är ju lika bra då hemkörningsavgiften faktiskt är högre än matkostnaden om man bara beställer en enda).
Nej tre stycken får det bli som ätes lite nu och då under dagen när det passar till läsandet av självhjälpsböcker i diverse kategorier.
Synd att ingen matutkörningssfirma tillhandahåller lättkokt broccoli eller annan hälsosam föda. Vore kanske en finfin affärsidé om man orkade...Så försvinner fredagen i väntan på det nya livets färg-solbrun, pepparkaksbrun.
På lördagen vaknar hon och ser att lite svagt brun har hon ju faktiskt blivit på vissa ställen även om stora delar av huden ser blank och spänd ut, som om den ska börja flaga av vilken dag som helst.
Hon smörjer sig nogsamt med vårdande kroppslotion efter morgonens dusch.
Här ska inte flagas, brunt ska det bli, brunt.
Lördagens projekt blir att röja lägenheten, ut med grovsopor, pizzakartonger och annat jox.
När hon åter kan se golvet i sitt hem sätter hon igång och dammsuger och våttorkar alla golven.
Klockan närmar sig tolvsnåret och magen gör sig påmind igen efter gårdagens pizzaorgie bestämmer hon sig för att det är dags att köpa in det nya livets alla ingredienser.
Beslutsamt och solbränt går hon ner till den närmsta matbutiken med sin urcoola "dramaten "i släptåg. I butiken köper hon ekologiska ägg från hönor som sprungit fritt nere i skåne,grönsaker(broccoli, tomater,sallad,gurka,paprikor i alla färger samt squash och en vacker aubergine).
Även ekologisk bacon, kyckling och en liten bit ekologisk parmesanost får följa med-allt med måtta jublar hon invärtes men på vägen ut så passerar hon konditoridisken och innan hon vet ordet av så har hon köpt en alldeles jättegrön och fin prinsesstårta.
Åh prinsesstårta den ultimata belöningen för att man nu lyckats genomföra det nya livet. Härligt. Om hon bara äter den idag och inget annat så kan det säkert jämföras med tre vanliga måltider.
Helt klart en lysande idé.
Hemma med tårtan och all "nyalivetmat" sjunker hon belåtet ner och läser Bitten Jonssons "Sockerbomben" ackompanjerat av tårtan i lagom stora delar. Bit för bit.
På söndagen smörjer hon sig med brunutansol, stryker sina vita somriga blusar och en klockad kjol, tillreder lagom stora portioner med vacker sallad toppad med lite bacom, kyckling eller snyggt riven parmesan. De stoppas in i kylen i väntan på att bli luncher.
Tårtkartongen är nogsamt utslängd tillsammans med resterande felmaten som låg i kylen.
När måndagsmorgonen gryr går hon lyckligt iväg med sin lunch i en liten påse, nystruken kjol och vit blus.
Krämen har lyckats framkalla verklighetstrogen kulör på armar och ben, ja det flagar ju förstås på näsan men det ser ju också somrigt ut...
Välkommen tillbaka hälsar arbetskamraterna-har semestern varit bra? Dum fråga förresten så fräsch som du ser ut!
Hon ler lite svagt och säger-det har varit underbart,man kan väl säga att jag fått ett nytt liv.