Rummet.

Jag antar att det är ok att jag skriver, annars skulle de väl inte ha försett mig med papper och penna.
Så löd den första meningen på pappret.
Sedan bestämde jag mig för att skriva lite varje dag.
Kanske borde jag börja med att förklara vad jag gör här och hur jag hamnade här men det vet jag ju inte.
Allt jag vet är att min begränsning är mellan dessa fyra väggar-här finns allt man kan önska-förutom sällskap.
I början ägnade jag dagar och nätter åt att banka på dörren, att slå i väggarna och hamra mina nävar blodiga mot takets puts.
Någon måste väl höra mig någon gång.
Efter en tid slutade jag.
Mat kommer till mig utan att människor är inblandade och hygienen sköts på ett utmärkt sätt.
Jag saknar inget.
Förutom liv.
Ibland när jag sover(ljuset regleras som dag och natt vilket jag förmodar speglar den verkliga dygnsrytmen) så vaknar jag med ett ryck och minns inte var jag är.
Jag tror mig höra barn ropa mitt namn eller att min älskades hand nuddar min i sömnen.
Men vissheten om min belägenhet ger mig aldrig mardrömmar längre,
bara en djupsvart sammetsmjuk sömn som varar exakt så länge som ljuset är avstängt.
Så skriver jag på pappersarket som fanns med på matbrickan idag.
Jag skriver också om mina fantasier. Om varför man fångat mig.
Var jag oppositionell? Skrev jag förbjudna traktat och spred dem inför upproret?
Dessa ting får förbli fantasier då jag inget minns av tiden före.
Detta.
Ibland skräms jag av hur väl jag anpassat mig till rytmen här inne.
Att jag längtar till maten som ska komma och sällan blir besviken. Man har sett till att jag serveras föda som jag både tål och tycker om.
Tror jag verkligen att jag lever ett liv här inne mellan dessa väggar?
Svaret varierar.
Lika ilsken och frustrerad som jag var i början av min fångenskap lika anpassad till min begränsning har jag blivit med tiden.
Sover i mörkret, skriver och äter i ljuset.
Hur lång tid som förflöt i denna stillsamma rytm vet jag inte.
En natt vaknade jag av att ljus sipprade in genom en springa i dörren, jag rusade upp men hann inte fram innan den slogs igen med en smäll.
Famlande tog jag mig åter till min bädd men hade svårt att somna om då betydelsen av detta var för svår för mig att förstå.
Hade dörren varit öppen? Vem hade öppnat den och varför i sådana fall?
Kanske var det en dröm?
Kommer på mig själv med att snegla mot dörren ungefär varannan minut.
Är livrädd att missa att den är öppen och inte hinna dit.
Mina rörelser blir alltmer begränsade då jag inte vill vända mig från dörren ens för en sekund.
Så går dagarna igen. Inget händer förutom att jag äter sover och skriver ner vad som händer.
Jag börjar strunta i dörren. Minnet av ljuset som sipprade in blir alltmer diffust.
Kanske var det en dröm trots allt.
Jag försökte konstruera ett enkelt system för att räkna tiden, det var inte det lättaste då man tog ut mina papper när jag fyllt dem med text.
Jag funderade inte närmare på vad som hände med min text när den försvunnit ur min åsyn, men nu börjar jag dra små små streck varje gång lampan tänds igen. När pappret är fyllt får jag memorera antalet så jag kan fortsätta min nedräkning eller uppräkning på nästa ark.
Det fyllde mig med stolthet och skaparglädje att få detta system att fungera.
När jag kommit fram till siffran 500 streck sedan jag började räkna bestämde jag mig för att något måste hända.
Snart gick det också upp för mig att det var jag som skulle få det att ske.
Ingen utom jag själv skulle någonsin rubba den tysta lunk med vilken mitt liv kröp fram.
Sagt och gjort när det 500:e sträcket var draget på aktuellt blad reste jag mig otåligt upp och började vanka av och an i rummet.
Jag slog lite ofokuserat på väggarna och ropade-"Hallå"-hör nån mig? "Finns det någon här?"
Plötsligt går jag snabbt fram till dörren och trycker resolut ner handtaget.
Dörren öppnas på glänt med ett knarrande.
Jag stannar med dunkande hjärta och hör mina egna andetag eka i tystnaden.
Med hjärtslagen som enda ackompanjemang låter jag dörren glida upp helt och stirrar förblindad ut mot ett fönster där solljuset flödar mot mig.
När jag så småningom återfår synen ser jag mig om i det dammiga och gammaldags möblerade rummet.
Det är avlägset bekant.
Jag går försiktigt vidare ut i en hall och ser ett starkt upplyst rum på andra sidan.
Ett kök med hemtrevligt skramlande och surrande från maskiner och kylskåp.
En kvinna som sitter vid köksbordet och skriver tittar upp mot mig och ler.
-"Skönt att du ville komma ut till oss andra, vi har saknat dig när du satt därinne och skrev. Olle skickade dina texter till ett förlag och de har svarat att vissa av dem nog kan bli publicerade i en antologi".
Dammkorn dansar i solljuset.